Musikalisk fingerfärdighet
av Leif Dernevik


(Först publicerad i OrkesterJournalen).

Jag minns när jag började med gitarr. Några trubadurackord var ju rätt lätt att lära sig, men sedan blev det värre. Jag hade en gammal orkestergitarr av märket Höfner med hårt spända stålsträngar. Det blev en raketost-effekt om ni kommer ihåg raketost. Det var mjukost som skars av med hjälp av en tråd. Om strängarna var tråden, så var mjukosten fingertopparna. Jösses, vad ont jag fick. Dessutom var det svårt att manövrera fingrarna över strängarna. Tio fingrar mot sex strängar skulle väl ge mig ett övertag trodde jag, men icke. Man vred handled och fingrar i vinklar som naturen aldrig kan ha menat. Och en ton på en sträng hindrade flera andra toner. Är det inte konstigt att strängarna för de lägsta tonerna ligger ovanför strängarna för de höga? Vad tänkte konstruktören på?

 

Instrumentet är ju uppochnedvänt från början.

Elfenbenet på pianot blev en sval och läkande erfarenhet. Tänk att det inte gjorde ont att spela. Så praktiskt med varannan vit och varannan svart tangent. Först lärde jag mig en vit tonart och sedan en svart. Det verkade enkelt innan jag kom på att de flesta tonarter var en blandning av båda färgerna. Det var 88 tangenter mot mina tio fingrar. Klart svårt att flytta fingrarna tillräckligt snabbt utan att fläta ihop dem. Och så mycket saker att göra samtidigt: melodier, komp, ackord, rytmer. Jag skulle behöva en hjärna till att koppla in. Någon sådan extrahjärna stod mig inte till buds, så något annat måste göras.

Nej, det måste finnas något enklare. En saxofon till exempel. Det var en lättnad för fingrarna som kunde ligga stadigt på varsin klaff och öppna och stänga hur som helst. Och det fungerade. Det blev melodier och något annat kunde inte fordras av en. Visserligen hängde det klasar med extraklaffar på saxofonens sidor, men det verkade inte som om man behövde bekymra sig om de flesta av dem alls.

Ett aber var den där lilla träflisan man skulle ha i munnen. De kunde köpas i två hårdhetsgrader: a) för mjuka b) för hårda. Någon gång kunde det inträffa att en flisa tillfälligt passerade stadiet c) lagom under sin metamorfos mellan hårt och mjukt. Det var inte det enda som hände. De blev vågiga i kanten, fick sprickor, eller också gick små bitar av. Och putorna under klaffarna torkade så man fick gå in i duschen med saxen. Det gjorde att saxen den ena dan inte lät som dagen innan och aldrig som man hoppades. Det var nog inte ett hållbart koncept för mig.

En klarinett hade jag redan stiftat bekantskap med. Mötet mellan oss blev ödesdigert för klarinetten. En sommardag lämnade jag instrumentet på mitt skrivbord och gick och badade. Solen flyttade sig runt huset och började steka klarinetten som sprack i hela sin längd.

 

Flöjten kom in som en räddning. Perfekt med ett träblåsinstrument helt i metall och inga konstiga trästycken som skulle bytas ut. Fingrarna låg rätt bekvämt på svala och goda metallklaffar. Lite krimskrams fanns det ju på sidan av flöjten också, men de diskreta extraklaffarna pockade inte på så stor uppmärksamhet som saxofonens extraklaffar. Ganska länge var det möjligt att bortse från dem. Bara att puta med munnen, som om man skulle vissla, men i stället blåsa in luft i ett litet hål. Det kunde ju inte vara alltför svårt. Det hela var glatt och lyckligt i början, men så måste man ju till slut lära in greppen i tredje oktaven. Där var det inte att släppa upp klaff efter klaff längre, nej kombinationerna var gräsliga och jag kan inte förstå att fackföreningen någonsin har kunnat gå med på något sådant. Fingrarna låste sig i egendomliga kramper. När man håller på med det eländet låter det ganska gällt och skärande i öronen också, och det visar sig att man måste vrida både rygg och axlar på ett sätt som försätter ryggraden i korkskruvsform. Mycket ofysiologiskt.

Jag flydde från flöjten också. Nu behövdes något med ännu enklare system för fingrarna. En trumpet kanske, bara tre ventiler och kombinationerna av dessa. Då kan man ju åstadkomma, få se nu, 3 upphöjt till 3, summa summarum 9 toner. Lägg till en då ingen ventil är nedtryckt så blir det 10. Lite begränsat kanske, men vissa trumpetare kan ju ge sken av att det finns fler. Kanske man kan upprepa proceduren en oktav högre om man pressar läpparna mot munstycket så att de nästan spricker. Nej, blodvite är ingenting för mig, det lärde mig ju redan den gamla orkestergitarren.

 

Trombon blev räddningen och mitt ultimata val. Ingen fingerteknik alls, det var ju perfekt. Enda instrumentet som kan spelas lika väl med tumvantar på som utan. Utmärkt i vårt nordiska klimat. Spela trombon är som att skuggboxas med bara högerhanden. Sunt och stärkande. Ger lite trygghet på gatorna om man skulle möta några skumma element. Vädrar lungorna ganska bra. Onödigt att springa ute och jogga när man kan sitta hemma och blåsa trombonen full med luft. Jag hoppas att trombonen och jag kommer att leva lyckliga tillsammans i alla våra dagar.

Nu vet ni varför jag hamnat i trombonsektionen.

Leif Dernevik

gallery/leifd05