Griffins Blue Notes
Intervjuförsök med Johnny Griffin i New York 1997
av Leif Dernevik

Jag hade några fria dagar i New York och vill naturligtvis kolla upp jazzklubbarna. Sedan mitt förra besök, hade några av klubbarna stängt, men andra hade kommit till. Med ledning av annonseringen kom jag fram till att de intressantaste klubbarna var Blue Note, Village Vanguard, Village Gate, Visiones och nya Birdland. Den sistnämnda klubben som en gång i tiden uppkallades efter Charlie Parker hade öppnat igen på ny adress, nämligen i teaterdistriktet på 44 e gatan (Vid Broadway intill Majestic där jag en annan kväll såg the Phantom of the Opera).

Blue Note var den klubb som lockade mest eftersom Johny Griffin skulle spela med sin grupp. Den ligger i södra Manhattan nära Visones i gamla konstnärskvarteren Greenwich Village. Som alla jazzklubbar ger Blue Note förställningar på bestämda tiden 21 och 23.30. och man måste beställa bord. Efter första föreställningen går man ut och ny publik släpps in. Vill man sitta kvar, måste man betala ny ”showavgift”. Inträdet var på 27 dollar och till det kom en minimiförtäring på 5 dollar som var obligatoriskt. För denna summa kunde man få en skvätt lemonad eller liknande. Om man ville ha något mindre barnkalasaktigt kostade det cirka 8 dollar. Drinkarna hade fantasieggande namn. Vad sägs om följande: Miles smiles, St Thomas, Lester Leaps. Efter dessa kanske man är sugen på “sex on the beach” eller “Orgasm”.
Blue Note var inte helt olik vår Nefertite men kanske lite elegantare. Borden bar namn av olika storheter och själv satt jag vid Billy Ecksteins bord. Fördelen med den konsertartade stilen på klubben var att det var knäpptyst medan musiken pågick. Det var också tillsagt att man inte fick ta bilder med blixt. Dessutom hölls tiderna väldigt bra, så man behövde inte sitta och vänta länge på musikerna som man ofta får göra hemma.

Först kom ett förband. Ray Barett på congas med i övrigt en konventionell jazzkvintett med två blås, trumpet och tenorsaxofon. Musiken var latin-jazz, men i mitt tycke steril och tråkig. Detta band gjorde tyvärr av med den första av de två timmar som konserten omfattade.

Johnny Griffin, Little Giant, gav oss däremot allt vad vi kunde begära. Han spelade varierat och iderikt och mest sina egna kompositioner. Speciellt tyckte jag om de långsamma styckena, trots att han annars är känd som bopsaxofonist med ett briljant och snabbt spelsätt. Det var ett stycke som hette ”when we were one” som var mycket lyriskt och där han imponerade med att spela i tenorsaxofonens flageolettregister på ett ovanligt soft och behagligt sätt. En jazzig ”Swing Waltz” var medryckande och använde 3 /4 takten på ett mycket speciellt vis.

Johnny Griffin är född 1928 och var alltså 69 vid detta tillfälle. Han började i Lionel Hamptons orkester 1945 och efterträdde senare John Cotrane i Monks kvartett på 50-talet. På 60-talet var han först med Art Blakey i Jazz Messengers och hade sedan en mycket känd kvintett tillsammans med en annan tenorist den hårdsvängande Eddie ”Lockjaw” Davis. 1963 flyttade han till Paris, och sedan dess har han spelat i Europa med andra ”USA-flyktingar” som Bud Powell, Art Taylor, Kenny Clarke och Kenny Drew. Han var solist i Kenny Clarke- Francis Boland Big Band.

Nu gör han årligen visiter i USA med eget band. Hans fina medmusiker på Blue Note var Michael Weiss piano, John Webber bas och Kenny Washington trummor. Av dessa imponerade särskilt pianisten med fint solospel.

När konserten var slut, gick jag fram till Johnny G. och frågade om han kunde ge mig en intervju för den svenska jazztidningen Jazz Stage, som numera uppgått i Lira. Jag hade tidigare skrivit i Jazz Stage, så det var inte någon direkt lögn, även om jag inte hade något uppdrag från dem utan betraktade mig som free-lance.

”Sure man” blev svaret. ”Häng med upp till min loge när jag har packat ned saxen”. Javisst, upp till hans loge på andra våningen, stjärnlogen, som hade en stor guldstjärna på dörren. Det var ett litet rum med skinnsoffa, bord garderober, barskåp och en stor spegel. På ett serveringbord stod ett jättelikt fruktfat. Ingen sprit alls fanns inom synhåll om nu någon hade väntat sig det. Nervöst fumlade jag med en servett som jag tänkte föra antecknigar på men JG tog genast initiativet och intervjuade mig om var jag kom ifrån. Aha, Göteborg very nice. I Göteborg hade JG förstås varit flera gånger och då framträtt på Nefertite. I Sverige hade han varit säkert 20-30 gånger under åren sedan första besöket 62 eller 63. Senast var det på Kristinastads-Åhus jazzfestival 1996. Han hade varit i Malmö många gånger och då spelat med Jan Lundgren som han uppskattade mycket. Fint betyg åt vår mamöpianist. Överhuvdtaget var han förtjust i svenska jazzmusiker.

Med tanke på att JG egentligen nått pensionsåldern frågade jag om han var lika pigg på att åka runt och spela idag som tidigare. Ja, självklart, musiken är inget 9-5 jobb och inte heller något som man lägger av med vid en viss ålder. Det verkade som om han tyckte jag frågade dumt. Han älskar fortfarande att spela och komponera och vill inte tillbringa sina dagar på något annat sätt. Han har en mycket bra kvartett som följer honom på hans turneer. Det var den kvartetten vi fick höra denna kväll. Han spelade fortfande in skivor. Den senaste var ”Chicago, New York, Paris” på Verve som kom ut 1997. Chicago är hans födelsestad, New York talar för sig själv, och Paris är hans nuvarande hemstad.
Min lapp med några planerade frågor hade hamnat i papperskorgen. Det gick inte att styra JG, han pratade på som ha ville själv och var mycket trevlig och avspänd. Om hans tidigare karriär försökte jag få honom att nämna något som han var speciellt nöjd med några ”highlights of career”. Återigen en dum fråga tydligen. Han tyckte allt var highlights. ”My whole life is a highlight”. Exempel ville han inte ge så jag föreslog tiden med Eddie Davis och kanske hans samspel med den belgiske gitarristen Rene´ Thomas (Jag hade hört dem i Belgien en gång och kände till gruppen av den anledningen). Jo, han höll med om att det var fina grupper med musiker som han uppskattade mycket.

Hans saxofon var inte någon gammal sliten trotjänare utan ett skinande, splitternytt instrument. En Selmer förstås. Jag frågade honom om modellen. Det var pototypen till en ny Selmer och hette bara prototyp 2. När han kom tillbaka till Paris skulle ha få prototyp 3, så det verkade som om han var saxofontestare åt Selmerfabriken, som ju ligger i Paris. Han ansåg att Selmer var det bästa märket som alla borde ha. Däremot kunde munstyckena variera mycket stort efter var och ens olika anatomi och sätt att blåsa. Själv erkände han att han bet mycket hårt i munstycket och därför använde ett med hårdgummi på ovansidan.

Vid det här laget var jag inte längre ensam med honom i logen. Det var uppenbart att andra ville ha hans uppmärksamhet, så jag tackade för intervjun och i förbifarten fick jag hans autograf på entrebiljetten. Något som jag kunnat övertyga mig om var att Johnny Griffin ”was still going strong.” Really strong.