Var är jazzen i New Orleans? Utveckling under mer än 20 år före Katrina


Att hitta jazz i New Orleans, det kan väl inte vara så svårt eller hur? Tyvärr har det blivit svårare och svårare att hitta bra jazz. Sedan mitten av 80-talet har jag varit i New Orleans flera gånger med några års mellanrum och sett många förändringar. I maj -97 besökte jag New Orleans efter att ha varit där två gånger tidigare, första gången för snart tjugo år sedan. Jazzutbudet har faktiskt minskat märkbart.

Vid mitt första besök bodde jag på ett hotell mitt på Bourbon Street, den stora nöjesgatan som går genom French Quarter. Det var jazz i varenda lokal. Man strosade längs gatan och lyssnade till musiken som strömmade ut genom de ständigt öppna dörrarna och fönstren och blandade sig till en skön kakafoni. Man valde det ställe där det lät mest lovande och gick sedan in och, för priset av en öl eller en drink, kunde man stanna så länge man hade lust och lyssna på skön jazz i New Orleans- eller swingstil. Jazzen var då allenarådande på klubbarna. På gatorna fanns det musikanter av allehanda slag, små jazzband eller solister på vanliga och ovanliga instrument, t ex på stämda dricksglas. Det var en underbar känsla att kunna ta en promenad längs Mississippis strand. Om man uppehöll sig för länge i gathörnen fick man diverse förslag till horisontella nöjen från affärsdrivande kvinnor. Med tanke på jazzens bakgrund i Storyville, får man väl säga, att detta var helt stilenligt. Det fanns också gott om små stripklubbar, där flickorna uppträdde topless, men med underdelarna ordentligt påsatta, ungefär som på vilken svensk badstrand som helst.

Vid mitt andra besök, några år senare, var nog jazzutbudet någotsånär oförändrat, likaså stripklubbarna. Gatflickorna var helt borta, och Mississippistranden hade tyvärr blivit helt inbyggd i en långsträckt galleria med små restauranger med mat från olika platser i världen, mest snabbmat. Det hela var mycket amerikanskt, och affärskomplexet kallades Riverwalk. Jag hade tillfälle att besöka en av New Orleans-musikerna i hans hem mitt i FQ, Kenny Davern, känd från gruppen Soprano Summit. Jag provade en av hans sopransaxar.Vid nästa besök 1997 noterade jag en oroväckande nedgång i jazzutbudet. Bourbon Street var fortfarande en stor magnet för folkmassorna och, som tidigare, genljöd gatan av musik från otaliga krogar och klubbar. Den mesta musiken var nu av någon sorts dunka-dunka typ, som jag pga min okunnighet i den mest kommersiella musiken inte kunde typbestämma närmare. Elgitarrerna visade sig ha taget kommandot till stor del, och diverse sångare och sångerskor vrålade ut de enklaste typerna av populärmusik, alltför välförstärkt av högtalare större än de själva. Det tog ungefär fyra dagar innan jag i New Orleans för första gången ens fick höra en trombon, och det var från ett par gatumusikanter. En del av musiken var dock rythm-and-blues av ganska njutbart slag, och jag kan försäkra, att trycket var det inget fel på. I en hel del reklambroschyrer påstås fortfarande New Orleans, "the Big Easy", vara en slags jazzhuvudstad i USA, och man frågar sig naturligtvis var jazzen i så fall håller till. Jag gjorde mitt bästa för att nosa upp den, och här är en liten redovisning.

Vi börjar promenera längs Bourbon Street med början från Canal Street. Första biten av gatan innehåller i stort sett bara stripklubbar, och de tycktes ha blivit större och mer påkostade än tidigare. Dörrarna står som vanligt på vid gavel, så man kan kika in och konstatera, att det inte rör sig om något värre än top-less girls som kråmar sig på scenen. Vi går raskt vidare och hör härlig New Orleans-musik från en restaurang vid namn Can-Can. Musiken där var den bästa jag överhuvud taget fick höra i New Orleans, och stilen var genuin New Orleans-stil. Husbandet var the Silver Leaf Jazz Band med klarinettsolisten Örjan Kjellin, eller Orange Kellin, som han kallas i New Orleans (NO). De andra medlemmar varierade lite under de kvällar jag var där. Kjellin ser rolig ut när han spelar solo. Blicken vänds inåt se att bara ögonvitorna syns. Snacka om inåtvänt spel.

Ett stycke längre fram hittar vi Maison Bourbon. Under skylten står texten "Dedicated to the Preservation of Jazz". Där serverades god NO- jazz under de kvällar jag kunde lyssna, men det var inte den nerv och den swing som fanns på Can-Can. För att hitta nästa ställe, Preservation Hall, måste vi göra en liten utvikning till en tvärgata alldeles intill Bourbon Street. Det är en enkel lokal med fula masonitväggar och ingen servering. Med tur får man en enkel stol och får höra gamla New Orleansmusiker. Musiken är nog genuin, men kanske en aning trött och avslagen. Det är långa köer, och hela idén är lite av en turistfälla. Det gäller att servera kända melodier åt turisterna. Man får t ex önska "When the Saints", men det kostar i så fall fem dollar.

Vidare längs Bourbon Street. Det är senare på kvällen och folkmassan tilltar, liksom människornas berusningsgrad. Det är stor trängsel på gatan. Många går bara fram och tillbaka och dricker öl och tittar på folk. Paraddrycken är annars Hurricane, en blandning av två sorters rom och fruktsafter, som är riktigt god om man har turen att inte få den för svag. Vi får gå långt fram på Bourbon Street innan vi slutligen hittar det fjärde och sista stället där överhuvud taget jazz har någon plats. Det är en klubb, som heter Fritzl, och den specialiserar sig på dixielandmusik av olika europeiska band, främst tyska. Denna klubb var stängd alla kvällar jag var i French Quarter (FQ,) och det var väl lika bra det. Jag hade inte åkt till NO för att lyssna på tyska dixieband. Under dagtid finns det ett ställe till. Det är Court of Two sisters som serverar jazzlunch. Det sägs vara trevligt, men jag hade aldrig tid att gå dit under dagen.

Vi måste nu utsträcka våra efterforskningar över ett större område än bara Bourbon street. French Quarter begränsas i söder av Decatur Street, och på denna gata fanns Palm Court Jazz Cafe, där man också hade levande jazz av gammal god NO- stil. Jag hann bara med ett besök. Trumpetaren var nästan 80 år och berättade att han var uppvuxen i NO och nästan aldrig varit utanför staden. Då får man nog säga att musiken var helt genuin. En bra bit utanför French Quarter ligger Pete Fountains Club, nämligen på tredje våningen i Hilton Hotel. Detta utgör en luxuös jazzmiljö, helt olik de omgivningar där jazzen vanligen trivs bäst. Klarinettisten Pete Fountain är, så vitt jag kan bedöma, den mest kände musiker, som regelbundet framträder i NO. De övriga har mest lokal berömmelse. Även för tjugo år sedan hade Pete Fountain sin klubb på Hilton.

Det finns modern jazz att lyssna på också. Det är på klubben Snug Harbour, som ligger på Fischerman's Street i utkanten av FQ. Det är ganska skumma gränder man måste ta sig igenom för att komma dit, så det är tillrådligt att se sig för ordentligt, och hålla sig i närheten av de fåtaliga gatlyktorna. NO är en ganska svårt brottsbelastad stad. Snug Harbour är en sorts pub med musikrum en bit in i huset, så musiken hörs inte utifrån. Entrén ser lite dystert ut, men det är väl värt att gå in. Det var en modern pianotrio av konventionellt slag den kväll jag var där. På vägen till Snug Harbour råkade jag hitta ett ställe, som hette Cafe Brazil, och där var det svängig latinamerikansk musik med ordentliga jazzinfluenser. Det verkade vara ett mycket populärt ställe bland ungdomar, för medelåldern var lägre än på någon annan lokal jag besökt.

Så vitt jag vet, var det bara ett enda jazzställe, som jag missade. Det var en klubb vid namn Donna, som Örjan Kjellin rekommenderade. Det skulle ligga i hörnet av Rampart Street och St Anne, mitt inne i FQ, men jag hade inte tid att gå dit. Något ska ju också vara kvar att upptäcka vid nästa besök.

Även på gatorna finns det musik av jazzkaraktär, men det låter ganska amatörbetonat för det mesta. Runt Jacksson Square, som är ett litet torg mitt i FQ, är det alltid ett rikligt folkliv med gatumusikanter, trollkonstnärer, spågummor och -gubbar och porträttmålare. Det är mycket underhållande att driva omkring där. Det var bara på Jackson Square, som jag fick höra trombon spelas, och där fanns också en grupp, som framträdde med den gamla typ av bas-surrogat, som bestod av en bassträng på ett kvastskaft fastsatt på en zinkbalja. (Sådana hemmagjorda instrument var vanliga förr och banden kallades Spasm bands). I det trevliga området French Market i utkanten av French Quarter, finns ett litet triangelformat hörn med ett utekafé där det brukar vara ett jazzband på 4-5 man. På flodbåtarna spelar naturligtvis också små jazzband. Man bör inte underlåta en tur med de charmiga hjulångarna, men inte för att höra på den utslätade turist-jazz som bjuds på där.

Om man fortsätter genom French Market österut, passerar man en rolig loppmarknad med allehanda udda saker, och kommer sedan till Lousiana State Museum. I detta museum finns en avdelning med en permanent jazzutställning, som kan rekommenderas varmt åt jazzdiggaren, speciellt åt den, som är intresserad av gamla blåsinstrument. Där kan man bese Sidney Bechets sopransax, den kornett, som Louis Armstrong lärde sig spela på, en kornett, som tillhört Bix Beiderbecke, en av Gillespies många trumpeter med erektion av klockstycket och en hel del annat. Det finns många foton på gamla musiker och gamla band, och medan man vandrar runt, får man lyssna till förförande vacker gammal jazzmusik. På en vägg finns en fotoutställning, som visar hur New Orleansjazzen spred sig i världen. Det är bilder på jazzband från jordens alla hörn, bl a hänger där en bild på ett dixieband från Stockholm, Barfota Jazz Men. Kornettisten i det bandet är numera en kollega till mig. Efter ett besök på museet kan man vandra till Louis Armstrong Park, alldeles norr om FQ, och sitta där och meditera en stund vid mästarens staty.